Rådgivning fri från tredjepartsersättningar

Historiskt sett har det varit vanligt förekommande att finansiella rådgivare, i likhet med vissa andra yrkesgrupper, fått betalt för sina tjänster från tredjepart. Med ”tredjepartsersättning” avses att rådgivarna erbjuder kunderna en tjänst, men får betalt av det bolag vars produkter rådgivaren rekommenderar. Rent konkret innebär det att produktbolag såsom fondbolag eller försäkringsbolag ersätter rådgivaren för distribution av produkter och tjänster genom att dela med sig av en del av de avgifter kunden betalar till produktbolaget. Rådgivningstjänsten kan sägas vara inprisad i produktpriset.

Ett exempel är priset för en fondandel. När du investerar i en fond betalar du normalt en årlig förvaltningsavgift. Förvaltningsavgiften bestäms av fondbolaget och inkluderar utöver förvaltning och kostnader för administration och  transaktionskostnader ofta också priset för rådgivning eller försäkringstjänster. Att nå ut med erbjudandet om en fond, dvs. att få distribution, är en central fråga för fondbolagen och därför delar fondbolagen normalt med sig av ungefär halva förvaltningsavgiften till externa distributörer, försäkringsbolag och/eller finansiella plattformar/depåinstitut. Om vi antar att en fond har en förvaltningsavgift om 1,5 procent behåller fondbolaget 0,75 procent och betalar vidare 0,75 procent. Det faktiska priset för fonden kan därför sägas vara 0,75 procent.

Tredjepartsersättningar är kontroversiella och har under många år haft myndigheternas ögon på sig. En utmaning med tredjepartsersättningar är att få kunderna att förstå prissättningen av finansiella produkter och tjänster. En annan invändning mot tredjepartsersättning är att de kan skapa intressekonflikter för rådgivaren. Intressekonflikten av att lämna råd om en dyrare produkt med högre tredjepartsersättning till nytta för rådgivaren och inte kunden, kan vara svår att hantera. Systemet innebär dessutom att kunder som placerar större summor kommer att betala mer än kunder som placerar mindre summor och att det därmed inte heller finns något tak för hur mycket en rådgivning faktiskt kan kosta.

Mot bakgrund av detta har regelverken sedan ett par år stramats åt för att säkerställa att kundernas intresse tillvaratas. Såväl produktbolag som rådgivare behöver presentera och dokumentera på vilket sätt och hur mycket de tar betalt och vad kunderna får för pengarna. För den rådgivare som väljer att ta emot tredjepartsersättning finns det ett krav på att redovisa vilket mervärde slutkunden kan förvänta sig av ett sådant sätt att ersätta rådgivaren. Alltså förklara för kunden på vilket sätt rådgivningen blir bättre av att rådgivaren ersätts från tredje part. Utan giltigt sådant mervärde är ersättning från tredje part inte tillåten. Kraven på vad sådana mervärden skulle tänkas innebära är höga och i många fall har Finansinspektionen underkänt finansaktörers motiveringar på mervärden.

För oss på SVP är det viktigt att hela rådgivningsprocessen är transparent. Vi tror att det är en förutsättning för att bygga upp hållbara kundrelationer över tid. Vi har därför valt att helt avskaffa tredjepartsersättningar i vår rådgivningsaffär och låta priset för våra tjänster vila på en överenskommelse mellan kund och rådgivare. Det innebär att alla inbyggda produktavgifter återläggs till kundens depå. För fondinvesteringar innebär det i regel att halva förvaltningsavgiften återbetalas och att SVP:s kunder därmed får ungefär 50 procent rabatt på avgiften.

SVP:s rådgivare tar betalt för sina tjänster genom ett med kunden överenskommet arvode. Det kan vara av löpande karaktär, dvs. arvodet beräknas på värdet av kundens placering över tid, eller av engångskaraktär och då beräknas på investeringens storlek eller i vissa fall den exponering som en viss placering kan ge mot marknaden. Utöver rådgivarens arvode åligger det SVP att beskriva alla avgifter som är förenade med den finansiella produkten eller tjänsten. Vid varje rådgivningstillfälle upprättas en dokumentation där samtliga avgifter uppdelat på avgiftstyp framgår. Rådgivningsdokumentationen måste signeras av kund innan order kan läggas, som bekräftelse på att kunden har förstått innebörden av de ofta rätt krångliga avgiftsvillkoren i produkter och tjänster.

Att avskaffa tredjepartsersättningar är inte ett sätt att förbjuda rådgivaren att ta betalt för sina tjänster. Syftet med en rak arvodesmodell är att det ska bli tydligt för kunderna vad de betalar och att det aldrig ska finnas misstankar om att en rådgivare valt att ge råd om en viss produkt för att den ger rådgivaren en högre ersättning.